Har fått lite nostalgi och vill titta på filmen Scream igen. Scream är känd för sin första scen, ni vet med Drew som är ensam hemma och får ett samtal av en viss massmördare. Det är nog det läskigaste i hela filmen. Enligt mig. Anledningen till att det är det är att när jag var runt 8 år var jag hos en kompis som var fyra år äldre än jag och hon satte på filmen utan att tänka på vår åldersskillnad. Hon skulle nämnligen äta så  hon satte på den och stack och jag blev kvar i rummet med Scream. Behöver jag skriva att det var kålsvart ute eller är det läskigt nog? Hur som helst stack hon och där satt jag, 8 år och såg på Scream. Kommer ihåg att hjärnan inte ville titta men ögonen var som fast framför tvrutan. Min kompis kom tillbaka precis efter första scenen och sa att den filmen kanske inte var så lämplig för mig. YOU THINK?!?! Dumbass. Det var den första skräckfilmen jag sett, eller den första scenen av en skräckfilm jag sett. Fick ju inte titta mer på den. Denna scen finns nu konstant i huvet varje gång jag är ensam hemma sent på kvällen. Får lite paranoi att telefonen ska ringa och nån läskig röst ska säga "What type of movies do you like?" En ryslig tanke. Sen några år senare är jag och familjen inne i en dvdbutik och där ser jag filmen Scream. Som vanligt sätter min nyfikenhet igång för jag ville veta vad som hände efter den första scenen. Lyckades övertala mamma att köpa den. Kommer hem och sätter på den direkt. Ser på den hemska början igen och all rädsla från när jag var liten kom tillbaka. Fast jag fortsatte att titta. Var tvungen till att komma över den rädslan av skräckfilmer. Som man säger på engelska, "Face your fear" Det gjorde jag och sen kunde jag faktiskt njuta av filmen. Tror att det hjälpte lite att han som är mödaren är ganska snygg. Skeet Ulrich heter han. Är nog mest känd för sin medverkan i serien 'Jericho'. Sen tittade jag på filmen flera gånger och nu har det blivit en av favoriterna. De som känner mig vet också att skräckfilmer är mina favoriter. Inga jäkla chickflicks här inte. Det ska vara action eller skräck. Min rädsla blev min passion. Konstigt eller? Det kanske är så i livet. Om man är riktigt rädd för något men lär sig att 'deal' with it (nu kom svengelskan igen) så öppnar det en helt ny dörr. Man ser annornlunda på saken.
Det har gått nått år sen jag såg på filmen och funderar på att se den som en liten lördagskvällsfilm. Skitsamma om man kan hela handligen och vem som är mördaren. Det är skräck, och skräck är bäst.