Leaving Neverland

I've wanted to make this blog post for a while now, but decided to wait till I had seen the HBO documentary "Leaving Neverland" by Dan Reed before making any personal comments. The 4 hour long documentary features Wade Robson and James Safechuck who in detail talk about their experiences with Michael Jackson as childen and how he sexually abused them for years. 
It's no secret that MJ has been accused of sexual absuse towards children before, and I believe the first allegations date back to the 90's and then he also went to trial in 2005, but was acquitted of all charges. I was a huge MJ fan (who wasn't?) , and I even made a post about his death on this blog in June 2009 and how sad I was when he passed, but that he will live on through his music - which he has. I never believed any of the hoffifying accusations against him because in my head he was the greatest entertainer of all time who had a rough childhood and only wanted to do good in this world. This was the image he created and portrayed to not just me, but to millions of fans all over the world, therefore naturally we all defended him when anyone tried to put him down or shame his name and legacy. It brings me great pain and sorrow to say that I can no longer see MJ in the same light as I always have after watching "Leaving Neverland" and all the interviews with Wade and James. I simply cannot unhear what I have heard or unsee what I have seen, and I found myself crying floods of tears at the end och the film but didn't know why. I still don't know why I cried so hard, but it's clear that something inside me broke and I just couldn't keep it together. Of course there is always two sides to a story, but when the same allegations and detailed descriptions of the abuse from multiple men arise decade after decade I feel that I don't have a choice anymore but to listen to the victims - they deserve that. 
To falsely accuse someone is unfortunately very common in our society and many innocent people end up going to prison for a crime they didn't commit. This works the other way as well, a lot of (probably even more) guilty people walk free due to "lack of evidence" or "not enough witnesses", etc...but just because they were found 'not guilty' in court, it doesn't mean they didn't do it. Regardless of how good we want our legal system to be, there are many cases where rape and any form of assault cannot be proven (unless reported straight away - this increases the chances) and it becomes a word against word scenario that does't hold much weight in a court of law. 
MJ has been dead for almost 10 years now and is not here to defend himself or provide any comments surrounding the new allegations towards him made by Wade and James, and I would agree that their timing sucks, but is there ever a good time to talk about something as horrible and torturous like this? I wish they would have come out when MJ was still alive, but I understand they didn't because they weren't ready at that time. These two boys along with probably countless others were severely brainwashed by MJ for years and he engraved so much fear into them that no one can ever find out what they were doing or they would all go to jail for life. That's a terrifying thing to hear for a child, therefore naturally they kept their mouths shut in the same way many other victims do. MJ's death might have been the trigger they needed in order to be able talk about their abuse because he could no longer control them? But what do I know, I'm only speculating and I don't want to think about it too much as it's all very disturbing and difficult to comprehend. 
I believe Wade and James and am at present disgusted with MJ. I cannot listen to his music anymore as it only brings me pain and I won't support a predator of any kind, regardless if they are famous or not.
Everyone is entitled to their own thoughts and beliefs and I undestand why his family and a lot of fans are outraged by this documentary and try to discredit it to save the memory of MJ. I don't blame them or judge them for that, in fact I understand why they are because I used to be one of them. However, I cannot turn a blind eye anymore. 
Writing this post has made me think that perhaps the reason why I've been sad and upset is because I'm now properly mourning the death of MJ. I was groomed by him too as a fan, but now the bubble has burst and he is officially dead to me. 


It has been a very long time since I last posted on this blog because let's face it - life simply took over.  According to my last post I said I was taking a "break" much like Ross and Rachel, and since they got back together in the end, I figured we should too! I had actually forgotten my password to this portal so I've now renewed it and am trying to navigate my way around my profile in order to remember how to even create a new blog post...
To update myself on what's happened over the last 3 years would be pointless since I prefer to look forward in life (but just to let you know - it's been great!), so let's talk about exciting events happening this year instead! The biggest news is that my brother is getting married in June! I cannot express in words the excitment and happiness I feel for him that he has finally found the Bonnie to his Clyde/Ying to his Yang/Salt to his Pepper, etc...not to mention she is the kindest and sweetest person I have ever met. For this wedding I am not only sister to the groom but also got the honour of being a bridesmaid as well as toastmadam - triple threat much? More updates on this will come over time.
So what to talk about next...hmm..how about where I am currectly located (since that's changed)? Well...as you may know Brexit happened unexpectedly back in 2016, and is still an ongoing issue for both the UK and the EU (redic!) so that's a TBC topic, but ultimately this alongside a few other things (which I'll keep private) are the reasons as to why I left London and am back once again in Sweden. It's actually been pretty good to be honest, I've had time to unwind and recharge, but am now looking for my next step in life - one that will allow for a calmer and healthier lifestylein a more peaceful location. Basically, I have realised that I am no City-girl and prefer the tranquility of the coutryside where I can hear my own thoughts and sleep peacefully at night.
I think that's enough for now, and I'll return when I come up with something interesting to write. I just wanted the blog to know I haven't forgotten about you and that I'm still alive.


Ja, efter en snabb resa är jag tillbaka i London! Är så trött nu så jag kommer sova riktigt gott inatt. Bring on tomorrow!!

Like A Shadow Flows In The Rain

All Night Long!

Yes, jag har precis kommit hem och är helt slut! Men fan vilken EPIC NIGHT DET HAR VARIT!!!!

The Scoop

Idag har jag varit och sett en adaptaion av the Trojan War som Jimmy har co-produced som del av hans praktik. Den var performed utomhus och eftersom vi hade perfekt väder idag så var det riktigt mycket folk som tittade! 120 barn sprang runt som små soldater och berättade historien. Riktigt gulligt var det och det är klart att jag inte tackar nej till en gratis show!


Katya Katya Shehurina

On me...

On the runway...

Här är den underbara klänningen från Katya Katya Shehurina som jag provade igår. Otroligt vacker och lätt klänning! Kände mig som en prinsessa i den och den fall perfekt på min kropp. Hade gärna burit den på bröllopet men liiiite för dyr...the search continues!

High School Musical

Denna kväll har jag varit hemma hos Tom och chillat. Vi såg på Alice in Wonderland och High School Musical (så länge sedan man såg den!) Vi både sjöng och dansade along! Skönt att bara ta det lungt denna söndag efter ett totalt fail med att hitta den perfekta klänningen till bröllopet om ett par veckor! Okej, jag provade en designer klänning som jag blev helt kär i men kostade också c. 700 GBP...maybe next time! Visar bilder på den imorgon! Ska nu ta och sova för jag är helt slut i kroppen!

Sneak Peak

Happy Father's Day!

Eftersom jag skrev om mors dag så är det bara rättvist att skrvia om fars dag också! Vet inte vad annat jag kan skriva än att jag har inte bara världens bästa mamma, utan också världens bästa pappa. Är så otroligt lyckligt lottad och min pappa och jag har så mycket gemensamt och tycker likadant om nästan allt. He's my rock. Jag älskar honom och är stolt över att vara hans dotter. Jag är pappas lilla flicka och kommer alltid att vara det!


Igår såg jag ännu en pjäs; Sofka: The princess who became a communist. Riktigt bra! One woman show som pratade om sitt liv och allt hon hade gått igenom. The set var ett kök och hon lagade soppa och bakade bröd under pjäsens gång så att i slutet fick vi alla gratis mat! Sjukt mumsigt! Varm och god soppa med nybakat bröd! Efteråt gick Simona och jag för cocktails och det blev en rätt så lång natt där mycket hände. Gratis drinkar, salsa, poliser, marriage proposal...ja you name it! Vi hade sjukt kul och idag mår jag som jag förtjänar! Denna lördagskväll ska spenderas i sängen med en bra film!

Being Tommy Cooper

Igårkväll mötte jag Tom på The Old Red Lion och vi såg på den nya pjäsen de visar - Being Tommy Cooper. Den var faktiskt riktigt rolig och lyckades fick mig på helt andra tankar, vilket behövdes! Den handlar om en british magician/comedian som har en act i Las Vegas runt 1950-talet. Hur han kom dit han var, familjeproblem, hans agent och en gambler. Skådisen som spelade Tommy var helt fantastisk! Lätt den bästa skådisen jag sett på den scenen! Idag har de press night så hoppas att den får bra kritik!

My Heart Is Like A River


Ännu en tung dag och jag har inte lämnat sängen...finner ingen ork. Ska försöka dra mig ner till gymmet i ett par timmar bara för att göra nått. Eftersom vädret är skit så missar man inte någon sol direkt. Har aldrig varit såhär blek innan när det är Juni. Men jag bryr mig inte. Bryr mig inte om nått just nu. Igår lyckades jag iaf ta mig hem till André som hade bakat för mig - otroligt gulligt! Vi bara tog det lungt och myste i soffan framför "Come Dine With Me". Precis vad jag behövde.

There Was Never Time Enough

Vet inte var jag ska börja men jag känner att jag måste skriva av mig för det finns så mycket att säga och så lite på samma gång. Denna dag har varit den absolut svåraste och hemska dagen i mitt liv. Jag har gråtit floder med tårar precis hela tiden för inget och ingen kan få mig på andra tankar. Det började igårkväll då jag började må riktigt illa med kramper i hela kroppen så jag hade jättesvårt att sova. Jag kände på mig att nått skulle hända -  som ett sixth sense. Låter galet men helt hundra procent sant. Vädret har varit hemskt ända sen igårkväll och imorse fick jag höra det. Inga ord kom ut, bara tårar. Vad ska man säga? Vad kan man säga? Det går inte att beskriva sorgen som tynger mitt hjärta. Även nu när jag skriver detta inlägg har jag svårt att hitta de rätta orden. Mitt liv började på riktigt när jag var nio år och vår familj flyttade till Istanbul. Inte långt efter flytten bestämde vi oss (alla förutom pappa som var bortrest och hade inget säg om saken...) att skaffa en hund! Ett par dagar senare befinner vi oss på en hundkennel och är på jakt efter den perfekta valpen till vår familj. Efter mycket letande bland hundratals valpar får vi syn på den vackraste ljusbruna valp med vit mage, svanstipp, och tassar. Hon var så söt och vi blev helt sålda. Hennes namn blev Winnie. I tolv år har denna fantastiska vildhund varit med oss på äventyr som de flesta människor inte ens har under desas livstid. Hon har spridit en otrolig glädje och kärlek till min familj så länge jag kan minnas. Vi växte upp tillsammans. Att helt plötsligt få veta att slutet är nära och att det finns inte en ända möjlighet att se henne igen innan hon går bort är den värsta känslan i världen. Tiden rann ut för fort och jag fick aldrig säga adjö. Det är nog det som gör mest ont. Att älska någon så mycket och att vara den ända som inte kunna vara i deras närhet de sista minuterna svider som in i bomben att jag har svårt att andas. Idag förlorade vi vår hund - en kär familjemedlem.

                                                     Den sista bilden jag tog på min vackra ängel. 26-12-2011 

Winnie, may you rest in peace.

Three Years Ago

Den 10e Juni 2009 tog jag studenten! Det var en av de bästa dagarna i mitt liv!

Prop Banquet Drop In

Hade 15 minuter innan min shift började så jag tittade på the Theatre Square performance som var väldigt annornlunda. Tror de vara skolbarn som lekte lekar på skolgården eller nått liknande...annornlunda performance men ändå intressant att titta på!

När min shift började blev jag satt inna i själva work shoppen - where the action was! Det var en drop-in prop banquet work shop där man gick in och målade food sculptured latex models så att det såg ut som olika maträtter! Folk gjorde frukt, kött, kyckling, godis...ja allt möjligt som man kan hitta på et matbord! To my surprise var många barn otroligt duktiga och väldigt artistiska! Vi hade två members of the National's prop team (som btw var helt fantastiskt härliga!) där som berättade om hur man skulle göra och vi volentärer gick runt och hjälpte till med allt från städning till sculpturing! I loved it! Tre timmar gick allt för fort! Man var som ett barn igen med all målning och jag har tyvärr inga bilder att visa vilket suger! Kan inte beskriva hur riktiga dessa modeller såg ut! Och jag har lärt mig så himla mycket! Jag ska kanske satsa på att bli en prop maker? Who knows!


Ååååååh! HELT UNDERBAR DAG!!!! AAAAH!! Berättar sen! Ska hoppa in the shower först!

Tidigare inlägg
RSS 2.0